du är ju svårslagen dock.


Idag är jag glad. Allt är underbart fantastiskt på jobbet, och här hemma är allt lugnt. Allt är till och med lugnt här. I datorn. Förutom Youtube då, men yt kan dra åt fanders med sina jävla bufftider >:C
Haha ja, jag ler. Jag ler för allt du sagt, och allt jag vill säga. Sen känner jag obehaget i magen, som om en liten filur sitter där och slår mig om jag säger fel. Dumma magfilur, låt mig va.

Well, jag ler fortfarande. Så magfiluren blir lite gladare!

På tal om det förresten. När jag var liten så brukade mamma prata om att alla hade små gubbar i magen som tog hand om maten. För jag eller min syster undrade väl vad som hände, och hon skulle alltid komma på nåt kul som inte var sant.
Jag hade tre små gubbar. Dom hade svarta byxor, röda tröjor och en liten svart basker på huvudet. Och varje gång jag hade ont i magen så var det dom som spikade upp tavlor. Så jag brukade försöka säga åt dom att sluta inreda min mage, det gjorde faktiskt ont. Och varje gång jag åt spagetti försökte jag svälja spagettin hel, så att dom kunde hoppa hopprep med pastan, haha.
Mamma brukade säga att hon hade en gubbe. En gammal och sur som bara satt i sin fotölj och svor när han fick en massa mat i huvudet. Jag såg framför mig hur det såg ut. En gammal fotölj, en tavla på väggen med nåt motiv över en stuga vid en skog och en fotlampa, en såndär med en gammal lampskärm med veck och sånt. Gulrosa. Och han satt där och läste en bok.

Mamma var bäst i världen när jag var liten.