Vad försöker jag vara egentligen? En modebloggare? En matbloggare? En rolig typ?
Nej, jag har alltid varit och kommer alltid att vara en känslobloggare. Och nu när jag är singel kommer det gå så jävla mycket lättare att skriva ut berättelsen om mitt miserabla liv som psykiskt sjuk och närhetsberoende.

Så ni kan väl följa nonacalibri.blogg.se, bloggen som är mitt innersta mörker.

Jag mår så dåligt när jag inte kan hjälpa folk som är ledsna! Och jag hatar att jag inte kan göra alla glada samtidigt! Och jag borde inte klaga egentligen. Vad har jag för problem liksom. Nu mår jag dåligt för att jag har tyckt synd om mig själv förut. Åååååhåhhhhh hatar livet.

Ebba då:

-Långt, naturligt hår. Orka bry sig liksom.
-Klippte håret själv, om jag ens ville klippa håret.
-Klippte naglarna korta och målade dom i roliga färger. Trasiga nagelband was the shit.
-Köpte kläder efter vilket humör jag var på. Hade bara på mig färgglatt och blandade gärna mönster.
-Träna? Vad är det? Äh, orka.

Ebba nu:

-Bleker håret, för vem gillar inte blondiner?
-Klipper håret hos frisör, för då blir det sådär fint stylat och fräscht.
-Köper dyra lösnaglar så att dom ska glänsa sådär fint och proffsigt som i filmerna. Fransk manikyr liksom.
-H&M, Gina, klackar och det senaste.
-Gymma, promenader, måltidsersättning och energidryck. Smal ska man va, thin is the way to be.


Åh jisses...

Ja, hetaste nyheten i media. Snubben som försvann på Cypern.
Han hittades ju idag, 12.30 svensk tid. Irrandes runt i en främmande stad och "allt var som utsuddat". Snälla, han var ju självklart så jävla råpackad att han inte visste vad han pratade för språk. Fy fan vilken jävla fylla! Hade jag varit honom hade jag skrattat mig hela vägen hem till Sverige.

Jag vill också försvinna i ett främmande land! Fatta vilken kick när man vaknar upp flera dagar senare och inte vet vad man heter, utan att polisen berättar vem man är för att Interpol letar efter en och har skickat ut bilder över hela världen <3 Min första kommentar hade typ varit: "ÅNEJ inte den bilden, fan vad full jag var där hahahahha lololol" och sen hade jag knäckt en till bärs och flinat åt en jävla fantastisk fylla.

Jag lyssnade på radio igår (oj, bara igår? haha) och då var det såklart nyheter. Hjälp, har dom nyheter på radion. Haha, nej men jag ska skärpa mig nu.
I alla fall! Dom snackade om att det var en 16årig tjej som hade träffat en kille över nätet och velat att han skulle behandla henne som en slav. Hon var alltså fullt med på det. Hon VILLE knullas hårt och bli inlåst i bur och allt som han hade gjort med henne (wtf?). När hon kom hem dock, så hade hennes föräldrar sett hennes blåmärken och anmält killen (som var typ 20ish nånting, hörde inte riktigt). Och nu börjar dom snacka om att det är misshandel osv. Och min poäng här, varför jag skriver om detta är: VAD.I.HELVETE. Låt henne ha en masochistisk läggning för helvete! Hon är byxmyndig! Det är varken pedofileri eller misshandel! Och att det skulle anses som misshandel även om hon är med på det!? Snälla Sverige fosterland. Skärpning nu va.
Så om jag tänder på att bli biten och riven, ska snubben som sexar mig hamna i fängelse då? Jisses.
En bra sak som en snubbe sa på radion då var: "Man kan ju lika gärna jämföra det med tatueringar. Någon sprutar in bläck i dig, och det när det är ofrivilligt anses som misshandel blabla". Och PRECIS. Men inte ser vi att alla tatuerare hamnar i fängelse inte.

Så jag bara undrar; när ska svenskarna sluta vara så himla svenska?

Vad är det som händer? Jag hänger inte med.
Jag måste börja skärpa mig, sluta se allt som kritik mot mig whatever. Måste sluta tro att allt som händer är negativt. Jag kan inte hålla på så längre, bli stark! Men det är svårt. Det är svårt när det gör ont av ingen anledning. För hur ska man bota smärtan om man inte vet vart den sitter? Eller ens vad det är som orsakar smärtan?
Det här kunde ha blivit ett klyschit inlägg med en massa whine, men nu blev det mest förvirrat. För trots alla år av plus och minus så är jag ny på det här. Jag vet inte riktigt hur man gör. För på nåt sätt är det här annorlunda mot allt annat jag någonsin stött på. Jag tror att A behöver berätta för mig igen vad jag gjorde bra. Eller så läser jag gamla msn-konversationer. För allt som är bra med mig, har jag förmågan att glömma bort.

Hur vet man om man är ensam i världen?
Kan det vara när man ser hur alla andra har erfarenheter jag inte har, har levt liv som jag inte har, har skrattat som jag inte har? Allt jag har gjort är att sitta här, och tittat ut genom fönstret. På min för låga, svartsprayade egentligen blåa plaststol med hjul, framför laptopen på det utdragbara bordet som sitter fast under sängen, och vrider huvudet åt vänster lite då och då för att titta ut. Ibland ser jag solen, ibland ser jag skugga. Ibland ser jag skuggan övergå till sol! Ibland tvärt om. Och när jag tittar ut så sjunker jag in i musiken. Låter den bedöva mig och jag är ensam i världen.

Jag är rädd att förlora dig som jag förlorat alla andra.

Det är så mycket jag vill få ur mig! Så enormt mycket ord som jag inte vill ha inom mig mer, för enligt mig skulle de se bra ut runt dina öron. Det rycker i mig av tabletter och sånt där som jag inte har, känslor. Tittar upp i taket, skakar på huvudet, tittar upp i taket, vrider huvudet åt alla håll, tittar ner, skakar på huvudet -replay.

Den här blandningen gav samma effekt som utbrottet i fredags. Och det känns bra! Befriande :D

Jag är så glad, och så ledsen på samma gång.
Glad för att vissa saker i livet bara verkar gå åt precis rätt håll, och det är underbart. Ledsen för att resten går käpprakt åt helvete. Men vad ska man göra? Jag flyttar snart hemifrån, det känns så jävla skönt. Eller ja, fyra månader känns för länge. Men jag ska kanske flytta ut till uthuset så länge (typ en mini-lägenhet vi har utanför huset. javet, helt awesome), så kanske jag får lite eget space. Fast bastun är där, så jag lär ju få flytta in när familjen behöver den. Skit.

Aja, det löser sig nog (det gör det aldrig).

Åh, jag tycker det är så jobbigt! Och jag kan inte skriva ner det med risken att någon berörd ser det :$
Hm.

En sak är säker, och det är att jag mår inte bra av att göra det jag håller på med! Men det känns som att det är ett måste.

Och det andra.. Hur skulle jag kunna veta om det känns bra eller inte!? Åh, jag vet inte, gör så att jag försvinner :(

Jag satt ute nyss och rökte. På en liten bänk vi har bakom en stor gräskulle, där ingen kan se mig. Och då bara satt jag där, och tittade ut över åkern, den stora eken, skogen bakom åkern och lyssnade på fåglarna. Och jag kom på mig själv att sitta och le som en fåne samtidigt som jag typ grävde ner hälarna i vinterdött gräs. Och jag kände att allt bara var helt okey, faktiskt. Att det inte spelade någon roll vad som händer om ett halvår, eller senare idag, för jag var lycklig bara då, där jag satt. Klockan halv sex på morgonen, i mjukisbyxor, skateskor och en stor vinterjacka.

Och nu när jag skriver ner det så kommer jag ihåg hur jävla lycklig jag kände mig, så jag ska dra ut en sväng till :)

Jag sitter här och filosoferar lite. Undrar hur mitt liv ser ut om ett år eller två.
Well, om två år så är möjligheten stor att jag faktiskt kan sitta i en lägenhet i Göteborg med en pojkvän som pluggar litteratur medans jag går igenom alla konstkurser som finns. Haha, jag har väldigt specifika framtidsdrömmar!
Nej men, Göteborg skulle sitta fint! Och jag har hittat några program på Göteborgs Universitet. Fast det var för sent för att söka i år så det får bli nästa år. Åh jösses, då nästan år, ska jag alltså söka till Beckmans, Konstfack OCH Göteborgs Universitet? Herregud vad jobb jag kommer få! För det är nämligen arbetsprover på alla utbildningarna!

Jag sitter här och smygbloggar på mitt deltidsjobb, och lyssnar på webbradio. Hallå P3 är det som bouncear från högtalarna, och antidepressiva är samtalsämnet.
Fick höra att 60 000 ungdomar mella 20 och 29 käkar lyckopiller i Sverige. Helt jävla sjukt, om jag får säga det själv. Jag går själv hos en psykolog för att jag mår psykiskt dåligt, för vem gör inte det nu för tiden egentligen. Och jag känner mig lyckligt lottad, för min psykolog är emot piller av alla sorter, och tycker att det krävs mer utredningar innan man ska behöva förstöra levern och njurarna med en massa kemikalier. Hon har fixat öronakupunktur till mig, som ska hjälpa mig att sova på nätterna och dämpa min ångest. Jag håller tummarna för att det funkar, för jag är 100% för naturläkemedel.

Jag har vänner, och föredetta vänner som äter lyckopiller för att klara vardagen. Och jag ser hur det påverkar deras vardag. Visst, vissa av dom blir gladare, vissa blir lyckligare och vissa blir helt förbytta. Fast sen kan det dra med sig en massa annat med, ett beroende t ex. Och att bli beroende av något, speciellt ett kemiskt ämne, det är farligt.

Jag säger: Fram med mer naturläkemedel!

Jag skrev ett meddelande in till programmet, ska se om dom läser upp det eller tar del av det i programmet.

"Hej! Jag har gått hos en psykolog ett bra tag, och har under flera års tid mått dåligt psykiskt. Jag är idag 19 år, och har precis vågat komma så långt att jag kan ta mig i kragen och skaffa hjälp. Min nuvarande psykolog är emot lyckopiller, för hon anser att det är dumt att skada kroppen med en massa kemikalier. Hon tycker att det borde vara en mycket större undersökning innan man tar till piller som hjälp. Hon har ordinerat öronakupunktur till mig, som ska hjälpa mig med mina sömnsvårigheter och dämpa min ångest. Jag tycker att fler psykologer borde överväga naturläkemedel och satsa på mer terapi. För att prata med någon som jobbar med det, det är mycket bättre än att bara lösa allt med piller. Det är ju bättre att renovera psyket än att bara dra plast över och hoppas på att ingen märker hur trasig insidan är."